torsdag 24 oktober 2024

Tedagbok #3

Long time no see! Jag har liksom inte lagat så mycket mat eller bakat så mycket bröd eller köpt te på ett tag. Delvis för att jag har varit hos mina föräldrar under sommaren och delvis för att jag inte orkat. Men nu har jag köpt te, och lagat mat, och bakat (fast jag har inga bilder), OCH läst böcker, så nu kommer det massor med inlägg på en gång. Jag har också börjat sticka så kanske lägger upp några inlägg om det också. Tänker att jag sparar övrigt snack till matlagningsinlägget och håller mig kort här. Te och inget annat än te! Köpte i vanlig ordning ett hekto av vardera. Kör uppenbarligen på ett lite annorlunda format, också.

 Grönt te med vanilj och kardemumma

Kvinnan i tebutiken tog ett djupt andetag och sa att hon blir påmind om julen varje gång hon öppnar just den burken. Vi pratade lite om att man får börja ha julkänslor tidigt; det hela var ganska fint och mysigt. Det känns generellt osvenskt att ha konversationer med främlingar men efter Glasgow är det någonting jag verkligen uppskattar. Teet i sig är gott om en lite svagt i smakväg, speciellt i jämförelse med blåbärsteet. Smakar definitivt inte juligt, trots doften. Dricker ändå glatt växelvis med blåbärsteet, till skillnad från vissa andra gånger när jag haft en stark preferens och tvingat mig själv att dricka det äckligare/tristare teet.

Grönt te med blåbär

 Luktar ljuvligt, smakar ljuvligt. Så tydlig blåbärssmak att det var lite av en chock första gången. Med just fruktiga och bäriga smaker kan jag tycka att det liksom inte stämmer helt och hållet, eller att smaken kan bli lite unken nästan, men icke i det här fallet! Bara gott! Känner mig inspirerad till att nästa år torka blåbär för att ha i müsli och kanske gröt. Får underligt nog inte riktigt höstkänslor av det, trots att jag associerar blåbär med sensommar och hösten, men det gör ingenting. Jag har ändå apelsin- och saffransteet och ett julte to hold me over i stunder av enormt behov av mysfaktor.

fredag 15 mars 2024

Bönröra

 Hallå hej! Har inte ätit så många spännande middagar på senaste, eller bakat något. Har gjort lite olika varianter på brothy beans mest pga enkelt och gott och varmt (på söndag ska jag göra med fänkål och pasta och med sparris på toppen), men har nu också lagt till BÖNRÖRA på min lista över mycket enkla och mycket goda måltider. Om det får räknas som en måltid. Idag gjorde jag såhär:

  • 1 kartong bönor (jag använde stora vita, cannellini också mycket gott)
  • Större delen av en liten spinkig chilli
  • Två klyftor vitlök
  • Fyra sparris (medeltjocka)
  • Typ 1/4 rödlök (stor)
  • Klick smör
  • En näve spenat 
  • Redig skvätt citronsaft (färsk hade nog varit godare, kanske då en halv citron)
  • Redigt med salt och svartpeppar
  • Hade i dragon men tror godare med typ färsk basilika elr oregano

1.Skölj bönorna. Koka upp vatten. Salta vatten.
2.Hacka vitlök och chilli fint, skär sparrisen i typ 5-10mm långa bitar.
3.Smör i panna. I med bönorna i vattnet och vitlök+chilli+sparris i pannan typ samtidigt. Kanske sistnämnda lite tidigare. Bägge ska tillagas i sådär 5-7 minuter.
4.Hacka rödlök fint och spenat i halvsmå bitar. Om färska örter, hacka.
5.Durkslaga bönorna och skölj med kallt vatten en stund. Vitlöken m.m kan chilla lite vid sidan om medan du saltar+pepprar+citronsaftar+tillsätter eventuella örter till bönorna, sedan mosar ihop alltet med gaffel.
6.När ordentligt blandat, veva ner spenat och rödlök. Efter det, veva ner vitlöken m.m. Smaka av och tillsätt ytterligare salt/peppar/örter/citronsaft. Klart!!!!!!!!!

Jag har ätit på knäckebröd (och till frukost på knäckebröd med kokt ägg OCH kaviar på toppen, och det var svingott. Fast då hade jag inte i så mycket i röran, bara rödlök och citron, tror jag) men tror skulle vara gott som dipp eller på trekant rostat bröd till förrätt eller med typ matvete och en redig sallad. Eller till palt eller i tunnbrödsrulle med sallad eller...


söndag 4 februari 2024

Ägg i Glasgow+rafflande inköp

 Nu är jag åter från utlandet! Jag åt dessvärre inte så många spännande middagar (med undantag för takeaway-gnocchi, en bao bun med friterad krabba och kimchi, och hot pot, av misstag; ganska gott, önskar att jag varit mer förberedd) men däremot fick jag i mig ett gäng ägg (och diverse annat) till frukost. Här kommer en lista. Americano utan mjölk till varje frukost.

Fredag: Sonny & Vito, poacherade ägg tillsammans med stekt (alltså, wilted) spenat på rostad surdeg. (Lunch bestod av meal deal-macka från Sainsbury's, middag bestod förmodligen av meal deal-wrap från Tesco, alternativt ett äpple. Drack också en omotiverad eftermiddagsdrink på Tabac?)
Lördag: tror Café Francoise, ägg florentine (med perfekt gula, till skillnad från S&V, där den var lite för fast) med återigen wilted spenat (vad heter det på svenska?) och, naturligtvis, hollandaise på rostad brioche. (Lunch pommes från chippie, Barras. Bra stämning. Middag tidigare nämnda bao, medtagen av Brian.)
Söndag: Waterstones pga skulle på matiné, inte ägg utan en ganska god men mycket ostadig scone med liten plastbytta clotted cream och en sån där liten glasburk med sylt (jordgubbe). (Lunch, typ en och en halv öl på The State med Annie, middag burgare på Bloc med Annie.)
Måndag: Locavores café, i första hand på jakt efter ägg eller croissant men en liten dam med en gullig grå hund sa att jag borde prova ost-sconsen så jag beställde en sån. MYCKET god, perfekt konsistens, behövde bara smör till. (Lunch kan ha varit en meal deal-påse med chips. Middag hot pot med Stephen.)
Tisdag: Cottonrake, stor croissant och grönt te, sedan Espresso för kaffe med Jules och mer grönt te efter att hen gick. Lunch äggmacka från Waitrose, sedan Grain & Grind, varm choklad med Andrew. Middag gnocchi romano från Piatto med Robin. Efterrätt ihopslängda och lätt misslyckade äppelgrottor.)
Onsdag: Kothel, bagel med mycket god rökt lax, mascarpone, soltorkade tomater och gräslök. (Fika Strange Brew, halloncheesecake och varmchoklad, sedan grönt te med Annie. Mer fika Tantrum Donuts, mandelglasyr på kärnmjölksdonut och americano, forfarande med Annie. Middag hos Stephen och Tasha, diverse hemlagat av diverse människor.)
Torsdag: Café Francoise igen, denna gång stekt ägg och mosad avokado på rostad surdeg. (Lunch kan ha varit påse chips och en Twirl, minns inte om jag åt något mer riktigt på Edinburgh flyplats. Middag Max plantburgare, naturgodis och ett glas mediokert vitt vin på Arlanda.)

Åt också ett helt paket bourbon-kakor och en eller två crunchies.


Drink, Tabac

Öl, The State

Bläckfisk och förmodligen ko, C'monn Inn

Det andra jag gjorde, förutom att träffa människor, gå jättemycket, skriva, läsa, och äta ägg, var att köpa diverse saker. Detta var då inräknat i min reseplan - det finns diverse snacks jag saknar, en sminkbutik som är svår att beställa från i Sverige, ja, lite sånt. Återigen, en lista, men nu utan dagar:

  • Liksom en bokversion av Fellinis Satyricon, av en Paul Gillette+en bok om upplevelser av psykoterapi, till min kurskamrat Martin. Bägge från Caledonia Books.
  • En mohair-halsduk till min kurskamrat Alva+en makalös, tidig (gissningsvis 70-tal) rock av Jean-Charles de Castlebajac (som nog är mest känd för att gjort diverse quirky plagg åt kändisar). Bägge från Mr Ben.
  • Två askar med Leone-pastiller, vanilj och körsbär. Från Sonny & Vito.
  • Ett silverhalsband med hjärtan. Från Barras.
  • Två små pamfletter, den ena John Maclean, Accuser of Capitalism, den andra Elspeth King, The Strike of the Glasgow Weavers - 1787. Bägge från och publicerade av Calton Books.
  • Diverse penslar och en oljekrita från Sennelier. Bägge från CassArt.
  • Ett par vida, svarta ull/polyester-byxor, för att ersätta ett par helt syntetiska och vid det här laget ganska välanvända Weekday-byxor. Från Cos.
  • Två stycken Ach.Brito-tvålar, och en penna med liksom åtta kritor som man kan rotera (redan använts flitigt). Bägge från Flowers Vermillion.
  • Först en, sedan en till, anteckningsbok från Waverley Books, där vänstra sidan är blank och högra linjerad. Också två pennor av samma sort som skriver mycket fint. Alltihopa från Waterstones. 
  • Poor Things av Alisdair Grey. Från Waterstones. 
  • Gourmet Kittens veganska smultron-godisar, ett fyrapack Crunchies, ett paket digestive med vit choklad, ett paket lavendelshortbread. Från diverse mataffärer.
  • 150g Violet Dream och 100g Pink Grapefruit (detta är då teer, första svart andra grönt). Från Bird & Blend.
  • Nagellack, ögonbrynsgel, läppstift och brun eyeliner. Allt från Kiko Milano.
  • Ett paket te med fint omslag till Cecilia. Från Locavore.
  • Fyra RSPB-emaljpins, en är en present till Joel. Från Locavore.
  • Ett par vita damhandskar till mitt sommarjobb. Från Starry Starry Night.

Är detta en alldeles hutlös mängd saker? Jo. Ganska många av sakerna är ju dock ersättare för saker som börjar ta slut/har sett sina bästa dagar - ögonbrynsgel, te, tvål, konstnärsmaterial, byxorna - eller sådant som saknats mig eller som jag använder flitigt - godis/kex, anteckningsböckerna+pennor, halsband - eller presenter - bok, halsduk, te. Det enda egentligen lätt överflödiga är böckerna jag köpte åt mig själv (och pamfletterna tänker jag ta med mig till mitt politiska sammanhang så att andra kan låna), rocken (som var hutlöst dyr men som jag räknar som årets konstinköp), krit-pennan, och det mesta av sminket. Så jag tycker ändå att det är förlåtligt. 

Ett överflöd
 

Sådär. Det har till sist pratats mat och lite annat, så nu måste jag ta mig samman och gå ut lite medan solen står ovan bergen. Ikväll ska jag börja skriva om Poor Things (filmen, alltså) som jag såg på söndagen och har många, många, många tankar om. Borde jag byta namn på bloggen i och med att jag pratar om så mycket annat än mat? Kanske. Tänker jag göra det? Nix.

lördag 20 januari 2024

Svartkålssoppa med chorizo

1-2 msk olivolja
1/2 gul lök
2-3 vitlöksklyftor
1/2 röd chili
1 morot
5-6 blad svartkål
~1 tsk oregano
~1/5 tsk dragon
1 kub umamibuljong och 1/2 grönsaksbuljong
Kanske typ 1l vatten
Salt
1tsk honung
>1 skruvkapsyl ättika
1 chorizo per person (stekta i valfritt matfett, jag använde smör)
180g creme fraiche

(Det är blir väl ungefär 3-5 portioner.)

  1. Värm upp oljan i stor kastrull. Hacka lök, vitlök och chili fint. Stek på medelvärme tills löken är genomskinlig.
  2. Riv moroten och skär svartkålen i så små bitar som möjligt. Tillsätt morot, svartkål, oregano och dragon till löken m.m. och rör om. Låt stå ytterligare någon minut.
  3. Koka upp vatten och blanda ut buljongtärningarna. Häll i kastrullen och rör om. Smaka av och tillsätt salt efter behov. Låt koka upp, blanda sedan i honung och ättika. Dra ner på strax under medelvärme och låt stå i sådär 5 minuter. 
  4. Värm upp matfett i stekpanna. Skär chorizon i mynt. Stek på medelvärme eller strax över.
  5. Stäng av värmen och blanda i creme fraichen. Låt stå medan chorizon steks klart.

Serveras alltså som en skål med soppa med några bitar chorizo islängda. Har tidigare lagat någonting liknande men mixade då soppan!! Fungerade mycket, mycket fint. Det receptet har jag någonstans hemma hos mina föräldrar - ska försöka komma ihåg att leta upp det nästa gång jag är där.



söndag 14 januari 2024

Brothy beans (uppdaterad)

1-2 matskedar olivolja
1 stor eller 2 små rödlökar
ca. 2dl morotsstavar
Salt efter behag, typ någon tesked
1 citron
1 solovitlök (motsvarande kanske 3-4 vitlöksklyftor)
1/2 röd chili
Peppar efter behag, också här typ 1 tesked 
Valfri ört, gärna färsk (två-tre kvistar timjan är nog bäst; jag använde kanske 2-3 teskedar torkad oregano)
3-4dl buljong (jag använde en halv tärning grönsak och en hel umami)
(1-2dl vatten)
1-2 teskedar honung
1/2-1 skruvkapsyl ättika
1 paket cannellinibönor

(Ungefär 3-5 portioner, beroende på tillbehör, om serveras som förrätt, etc.)

  1. I stor kastrull, värm oljan på medelvärme. Dela rödlöken från roten i ungefär 2cm breda bitar (eller efter behag - dock inte tärnade!). När oljan är varm, lägg i rödlöken, strö på salt, och lämna tills gyllenbrun på ena sidan (3-5min). Skär moroten i stavar och tillsätt när du vänder på rödlöken.
  2. Medan du väntar på att rödlökens andra sida ska bli gyllenbrun, skär vitlök och chili fint. Skär också citronen i fyra klyftor. Kläm citronklyftorna över rödlöken innan du tillsätter dem, vitlöken och chilin. Strö över peppar och örter. Rör om.
  3. Tillsätt buljongen, och vatten om det är för lite vätska/för stark buljongsmak. Rör i honung och ättika, se till att smaka av. Medan vätskan värms upp, skölj av bönorna ordentligt.
  4. När det börjar puttra, tillsätt bönorna. Rör om. Låt småkoka tills bönorna har blivit mjuka och vätskan verkar ha tjocknat något. Klart!

Så! Gick relativt snabbt, var mycket gott. Mycket bra för att doppa bröd i (eller bryta av en bit som man låter ligga i en stund). Jag råkade göra min lite väl sur men tycker inte det gjorde någonting, det påminde mig bara om de polska soppor jag tidigare ätit. Löken blir sådär fin och söt, chilin tog inte övertaget, bönorna och morotsstavarna var båda liksom lagom mjuka OCH gav lite motstånd i en annars kanske o-tuggig rätt. Vill prova lite olika kombinationer så lämnar mina huvudsakliga inspirationsrecept nedan.

(Tog en bild men vet inte hur aptitlig den här - kanske kommer upp senare.)

fredag 12 januari 2024

Bokdagbok

Om man inte vill läsa hela:

  • Stacken, Annika Norlin
  • Girl, Interrupted, Susanna Kaysen
  • Sockerormen, Karin Smirnoff
  • Omständigheter, Annie Ernaux
     

Och, dagens andra inlägg är en kort sammanfattning av det jag läst sen senast. Har kommit fram till att allt av John Ajvide Lindqvist efter Låt den rätte komma in är typ likvärdigt med sånt där grovt toaletterpapper som kostar typ fem kronor rullen. Jag tror att Lilla stjärna skulle kunna ha varit en bra film - alltså, om den omarbetats och gjorts mer effektiv - och att Vänligheten hade kunnat vara en bra bok om absolut allting var annorlunda. I alla fall -

Jag läste klart Annika Norlins Stacken runt jul och tror jag önskade mer av slutet. Önskade också mer för och av Sanne eller vad hon nu hette, som fick så väldigt mycket uppmärksamhet först och sedan liksom gled ur fokus. Kanske medvetet för att reflektera hennes roll i gruppen, men även det känns underligt i och med att hon faktiskt till slut öppnade sig för Låke. Ändå en fin bok. Relevant, väldigt i tiden och jag tror den reflekterar både en del svensk litteratur som kommit ut under de senaste åren (okej, jag tänker enbart på Jag for ner till bror och uppföljarna eftersom jag knappt läst svenska böcker de senaste kanske tio åren) och av Norlins författarskap (här inkluderar jag även sångtexter). Bra bra bra.

Sen läste jag Sockerormen av just Karin Smirnoff. Jag köpte pocketen för jag ville ha någonting att läsa efter Stacken. Eller förresten, däremellan kom en omläsning av Girl, Interrupted av Susanna Kaysen. Jag läste den som 17-18-åring (kanske för att jag redan då mådde mycket dåligt och sökte tröst/förståelse/ett bot mot ensamheten/en förklaring) och var väldigt rörd men kände nog inte igen mig i många av Kaysens upplevelser. Nu läste jag den under tågfärden mellan Linköping och Umeå, och herregud vad jag grät. Speciellt mot slutet där hon reflekterar över sin diagnos men också lägger fram vad DSM-3 säger om borderline. Jag har läst om det, jag har hört andra i min närhet säga att det verkar passa, jag vet vad det innefattar, men det var någonting annat att se det där, i kontrast mot hennes upplevelser, i kontrast mot hennes ifrågasättande av att det var diagnosen hon fick fastän mycket inte stämde in. För nästan allt stämde in på mig. Även vissa av de upplevelser hon beskriver känns för mig bekanta, speciellt den utförligt beskrivna stunden då hon blir så medveten om sin hand att hon plötsligt blir så rädd för det hon inte kan se eller känna, hennes skelett, att hon försöker ta sig in i handen med våld för att bekräfta att det faktiskt finns ben inom henne. Nu har jag ju inte upplevt exakt det, men det oerhörda känslan av att se på sig för länge i spegeln och plötsligt bli rädd för vem är det där, eller den gången jag grät och grät och grät i förtvivlan för att jag såg en bild på mig själv och genuint inte kände igen mig själv alls...den känslan finns. Lösningarna ser annorlunda ut - att först blinka sakta sakta i ett försök att bedöma om spegelbilden också blinkar, sedan att slå sig själv över käften och se en rodnad blossa upp - men jag tror att känslan är densamma. I alla fall. Sockerormen.

Jag fullkomligt slukade Jag for ner till bror med uppföljare, och jag har svårt att bestämma mig för ifall det var för att böckerna var bra eller bara liksom...som att lyssna på alldeles sjukt skvaller. Det är en grotesk berättelse som vecklas ut inför oss, med allt från incest till en kristen kult. Sockerormen är nästan värre, för den handlar om barn. Tre barn som allesammans är oturliga - huvudpersonen Agnes har en mentalsjuk mamma som aldrig ville ha henne och dessutom misshandlar henne både mentalt och fysiskt; Agnes bästa vän Kristians mamma är mycket sjuk och hans nya pappa är svår; deras nya vän Miika är finsk och har bara sin mamma som även hon blir mycket sjuk - och ovanpå detta en pedofil som utnyttjar dem. Alla barn i den här boken far illa ut - vänner, kusiner, småsyskon, de i pedofilens minnen, och de namnlösa. De enda som klarar sig undan är mobbarna som bara nämns i förbigående. Agnes är en fin berättare. Hon håller sig kortfattat och lägger bara fokus på det som är viktigt för henne. Mycket glider undan och förbi när vi ser saker från hennes perspektiv, hela år förlöper utan kommentar, det är så väldigt tydligt att hon är liten. Från födseln till tio-elva-tolv får vi följa henne, och även om hon svävar ut i barnslighet (som man ändå på något vis tar seriöst, för det är ju sant för henne) så litar man på henne. Hon är sann om sin mammas beteende, men styvpappan lyssnar inte, hennes mormor lyssnar inte.

Det är då här Frank dyker upp, som en vuxen som lyssnar, är snäll och öppen, och framförallt ser potentialen i både Agnes och Kristian, som är genuina musikaliska underbarn (Agnes: piano; Kristian; cello). Frank är en tidigare världskänd musiker som har flertalet kopplingar till de vuxna i "hans" barns liv. Kristian har han sexuellt antastat sedan innan Agnes kom in i bilden. Så småningom dras Miika in i det hela, först för att spela fiol i deras ensamble men sedan framförallt som tennisprotegé, naturligtvis med Frank som mentor och förbrytare även där. Intressant nog så rör han aldrig Agnes på det viset. 

Det är en enda lång plåga, ärligt talat. Jag pratade med en kursare om den när jag var strax över halvvägs igenom och vågade inte riktigt säga att jag tycker den är bra efter att jag beskrivt historien. Men det gör jag. Jag tror jag dras till överdrifter, eller extrema exempel av företeelser som i verkliga livet ofta är nästan osynliga eller åtminsone ordentligt förklädda. Här har vi en överdrift: en berättelse om underliga, intelligenta, sorgsna barn som övergivits rejält av vuxenvärlden - lärare missförstår, föräldrar misshandlar, är sjuka, dör, trygga famnar som försvinner så tidigt att det är svårt för barnhjärnan att veta om den någonsin ens fanns - och om den som utnyttjar situationen på det grövsta, mest fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Man kan så lätt översätta det till flertalet mer eller mindre vardagliga situationer, och man kan också vältra sig i föraktet mot karaktären Frank, eller föreställda eller kända verkliga pedofiler, eller varför inte kyrkan, som lovar den vilsna vägledning men i det också binder hen till en förvriden verklighetsuppfattning. 

Det ÄR en vidrig bok. Den är svårsmält och upprörande, ärlig och orädd i sina beskrivningar av hur ett barn möjligvis kan uppleva en våldtäkt, misskötsel och förvirring, och i Franks ofärtjänta självömkan. Karin Smirnoff skriver som Karin Smirnoff skriver, och det skapar en rytm som gör det svårt att befria sig från texten. Det ligger nära, efterhärmar tankegångar men också hur man minns, hur man upplever tal, hur man befinner sig i ögonblick, och framförallt kanske hur man glömmer eller förklarar bort eller ljuger för sig själv. För att göra saker lättare, eller för att låtsas att man inte gör fel. 

Nästa bok! Jag skrev lite spontant upp mig för att delta i en bokklubb ledd av en människa jag av okända anledningar följer på Instagram, som jag trots allt hyser viss respekt för, i alla fall när det kommer till vad hon läser. Vår första text är Simple passion (på svenska, Sinnenas tid) av Annie Ernaux, vinnare av 2022s Nobelpris i, rimligtvis, litteratur. När jag var på biblioteket och letade tänkte jag, äsch, jag plöjer uppenbarligen igenom böcker på bara några dagar numera, så jag får väl låna något mer när jag ändå är här. Jag lästa första meningen på baksidan av Omständigheter och bestämde mig att japp, så får det bli. Denna lilla bok är en skildring av hur Ernaux som 23-åring gjorde en illegal abort och också nästintill dog till följd av detta (värt att notera: boken skrivs sådär trettio år senare). Jag har inte läst någonting av henne tidigare och hade inga riktiga förväntningar när jag började läsa. Det är en otrolig bok. Hon reflekterar inom parentes över det hon skriver, förklarar vad hon byggt texten kring (dagboksinlägg och almenacksanteckningar, minnesbilder som hon fokuserat så intensivt på att hon kan se det hela inför sig, de bilder traumat drar upp inför henne), uttrycker tvivel i skrivandets stund, förklarar kontext, ger iblick i hur hon ser på det hela nu, och så vidare. Återblicken i sig är någorlunda rättfram och man kan nästan peka ut vilka delar som har lämnat störst avtryck hos henne (föreställer man sig) utifrån vad som broderas ut och vad som hålls till enklare beskrivningar av omgivning, känslotillstånd, utseenden, det kroppsliga. Jag är inte riktigt klar än - ett tjugotal sidor återstår - men jag ville ändå få med den i det här ganska långa bokdagboksinlägget.

Glad att jag bara läst kvinnliga författare, men har lånat American Psycho så snart är det slut på det! Har några böcker jag vill läsa men vet inte hur lätt det är att få tag i dem på svenska ännu. Läser så mycket på engelska redan. Så. Det var väl det. Mycket att säga, men ganska lite substans. Drömde illa inatt och känner att det kanske rann över och färgade dagen lite. Trött. Nojjig över Glasgow-resan. Allt löser sig. Nu ska jag dricka varm choklad.

Januaris smaker

 Tja tja bloggen! Har ju lagat precis noll maträtter under jul+nyår, och typ inte så mycket efter att jag kom tillbaka till Umeå heller. Det har mest varit ägg och morot och Falu rågrut med messmör. Men idag har jag faktiskt fått fram någonting som liknar middag (bestående av sån där pasta som är som bred tagliatelle men vågiga långsidor blandad med senap, broccoli, morötter och salladslök med balsamico, ett stycke ägg stekt i mycket smör, dragon och solroskärnor på tippelitoppen - inte ett kulinariskt äventyr direkt, men ätbart)! Detta fick mig att fundera på vad jag egentligen tycker är gott smakmässigt, vilket i sin tur fick mig att fundera på vilka smaker jag vill liksom lägga lite extra fokus på inom den närmaste framtiden. OBS - I slutet av månaden ska jag åka till Glasgow och ska då försöka äta på ställen jag ville pröva men aldrig gjorde när jag bodde där, så då blir det väl någon slags matdagbok och en avstickare från de smaker jag nu ska försöka komma fram till. 

Men nu, smakerna! Gjorde som känt kimchi i november/december någon gång och nu börjar den ta slut; jag tyckte så småningom att de absolut godaste bitarna var av ingefäran. Tror jag ska försöka mig på att göra en till sats men med mer ingefära, lite mer vitlök, och möjligtvis någon pikant rotsak för att bryta av från salladskålen som i sig egentligen inte smakar någonting. Och, trots att jag inte vågar mig på att göra sushi så skulle det vara fint att ha inlagd ingefära hemma. Den kan liksom få dyka upp på vilken tallrik eller i vilken skål som helst egentligen (nästan)! Speciellt eftersom jag slölagar halvt om halvt östasiatisk mat ofta. 

Nästa smak! Sötstarksurt! Tänk dig typ senapsdressing med en skvättika och honung! Fast på fler ställen! Återigen, denna fantasins grönsakssoppa. Där finns ju redan lite småstarkt från ingefäran, så är det bara att brassa på med både en sked eller två av honung och någon matsked vinäger. Det känns som att även detta kommer från ovannämnda slölagande av inte-så-värst-autentisk-östasiatisk mat: upplever att många recept jag läser och de rätter jag lagar har en mycket bättre balans mellan just dessa tre (förstärka av umamin, skulle jag påstå kanske möjligtvis). Har noterat att ganska mycket nordisk/centraleuropeisk mat gillar att hålla sig till en eller två av just dessa i taget. Tänk dig liksom köttbullar med potatis, brunsås, salt/pressgurka och råröda lingon. Surt från gurkan och lingonen, lite sött (och faktiskt möjligtvis pepprigt, ANTAR JAG, beroende på vem som lagar) från brunsåsen och resten är egentligen ganska intetsägande. En köttbulle har väl någon milt kryddig smak, smör, salt, det där obeskrivligt köttiga. Potatis är också mild, nästan mjölkig ibland, och smakar mest av saltet från kokvattnet. De flesta centraleuropeiska soppor jag stött på har i huvudsak varit sura och salta. Med det sagt: jag vill få in just kombination sött-starkt-surt i fler sammanhang! 

Nästa! Svart te/mild blommighet. Nu tänker jag framförallt på bakning. Gjorde en gång shortbread med svart te som var OERHÖRT goda. Har sett människor göra mjuka kakor där vätskan är just te - ibland bara vatten och ibland i huvudsak mjölk - och känt mig mycket inspirerad. Tänker att det lite blommiga liksom följer med på köpet. Nog att det är fint med en lite utspädd, varm förnimmelse om svart te, men TÄNK hur extra fint det blir om man också blir påmind om, tja, kanske violtabletter eller de där lavendelpåsarna man lägger i linneskåpet (eller strumplådan)! Nu kräver detta att jag experimenterar litegranna innan jag säger att det är en succé, men min mycket pålitliga (källor fattas) magkänsla säger att det är en bra idé. Dessutom behöver jag, fast i vintermörkret, påminnas om att det faktiskt finns någonting som heter blommor.

I tillägg till detta vill jag också säga att månadens drycker är:

  • Kranvatten
  • Smultrondricka
  • Varm Oboy
  • Grönt te (jag har köpt två stycken: ett som hette typ Solstorm (ah, eller Stjärnhimmel...sak samma) som påstås vara lite persiko-ig och något blommigt, och ett körsbärs)
  • Orangevin

Om sistnämnda: jag dricker mycket sällan nu för tiden och enbart socialt, vilket gör det ännu mer omotiverat att jag häromdagen trampade in på Systemet och frågade "HAR NI NÅGOT ORANGEVIN ELLER NATURVIN" (klagomål: att de inte har en egen hylla eller är mer tydligt markerade, och att han som tog mig till en flaska i ett hörn sa "ja, och så är det ju så att alla orangea viner är naturvin" och jag blev lite irriterad eftersom JAG VET och anledningen till att jag bad om båda var ju för att 1.ingen garanti att de har orangevin, 2.det finns rött och vitt naturvin också, TACK SÅ MYCKET). Nu har jag bestämt att jag ska träna på att vara bra på att ha alkohol hemma utan att per automatik känna mig tvungen att konsumera. Obs obs det finns goda alkoholfria alternativ men det finns väldigt många fler goda+intressanta alkoholhaltiga viner, och jag har faktiskt noll önskan om att leva livet utan att då och då få förtära något som helst sorts gift. Med mat, måtta och medvetenhet. 

...fast om någon vill bjuda in mig till en backanal där vin forsar och extas annalkas så kommer jag INTE tacka nej.