Nu har jag hunnit dricka tillräckligt av de teer som avlöste föregående! Funderar på att lägga in bilder, fastän det nog inte skulle se så spännande ut...jag gör det nog ändå, sen någon gång. Mañana, mañana.
Vad annars? Gjorde en limpa på receptet jag la upp senast, med oregano och solrosfrön - gör ett tillägg i det inlägget om hur göra när man använder färsk jäst, m.m. Nu alledeles nyss slängde jag ihop en till deg, med kardemumma och solrosfrön, som också ska bli en limpa. Jag åker hem till mina föräldrar nästa fredag, så tror det blir så att jag fryser in halva. Så slipper jag tänka på det när jag kommer tillbaka! Har tänkt sätta en surdeg då med - då lär det bli många experiment att skriva om!
Planerade att göra pepparkakor men kom mig som aldrig för, så nu tror jag att det får bli en mjuk kaka med pepparkakskryddor istället. Hälften av den får nog frysas in också.
I övrigt knallar skolan på, och jag läser en del. Har liksom fastnat i att läsa John Ajvide Lindqvist fastän jag börjar tycka att han inte är så bra. Nu har jag läst Verkligheten (underlig och både lite jaha-ig och svårgreppbar, kanske 3/10), Låt den rätte komma in (fanimej, det är ju en på riktigt mycket bra bok, typ 8/10), Lilla stjärna (alldeles absurd set-up och kändes lite långdragen ibland, men av förståeliga skäl; intressant i sin konstighet, 4/10), och nu Vänligheten, som jag också tycker känns lite jaha-ig. Inte någonstans direkt förutsägbar men den saknar verkligen den där sugande känslan av att någonting kommer ske snart som både Låt den rätte och faktiskt också Lilla stjärna har. Tror att jag önskar att det antingen handlade om Siw och Max respektive förmågor, kanske med utgångspunkt mycket längre tillbaka i tiden (i och med att vinden själv spelar med som någon sort oändlig betraktare känns det rimligt att den har ett segare tidsperspektiv), eller containern och dess innehåll (och då gärna utan det vagt övernaturliga som orsak till konsekvenserna, utan kanske snarare om naturligt uppkomna känslor som genom någonting liknande masspsykos leder till ohämmat våld). Nu känns det som att det är så himla mycket. Det är mängder av jättefint skrivna karaktärer som ställs inför olika svårighetor och lyckor, och fasan, som den kallas, är övertydlig i periferin men ändå verkar ingen reagera på de absurda våldsdåd som sker på allmän plats mitt på dagen. Det är fram och tillbaka i tiden, man slängs mellan romantik och kriminalitet och trauma och Pokemon Go. Aldrig stannar man upp och får tid att bli rädd att snart kommer fasan nå just de människor som vi fått lära känna. Jag bara bryr mig inte vad som sker näst. Och då är jag nästan 500 sidor in vid det här laget. Tycker han fortfarande är utmärkt på att skapa invecklade, men ändå någonstans realistiska, karaktärer. Tycker också att det är lite övertydligt att han förlitar sig på "tjock och ful" som liksom ett tecken på att en huvudkaraktär ligger utanför det accepterade, även om Siw (och Anna) inte lider av det på samma sätt som både Oskar och Teresa (tror jag - nu heter ju huvudkaratärerna i Lilla stjärna Teres och Teresa) gör. Alla fyra utsätts vid något tillfälle dock för önskan att vara mindre, eller åtminstone starkare, och även om jag förstår varför ogillar jag att det måste vara med. Inte för att allting måste vara rumsrent och ta hänsyn till alla, men för att det är en uttjatat trope. I bokversionen så är Carrie också tjock och ful, det är därför hon blir mobbad, och nu tycker jag att vi kan lämna den utgångspunkten bakom oss. Vi fattar, samhället hatar dig när du är tjock och ful och antingen anpassar du dig eller så misslyckas du, och i så fall är ditt enda val våldsam hämnd. Siw och Anna agerar här undantag, i och med att Siw hittar kärleken TROTS sitt utseende, och Anna har en mängd andra högljudda personlighetsdrag som gör det omöjligt för henne att lida på grund av någonting så oviktigt som hennes vikt. Men då återstår frågan, varför lägga sånt oerhört fokus på deras kroppar? I Verkligheten sker exakta motsatsen, där huvudkaraktären är sketasmart och sketasnygg, och hennes skräck kommer från att hon faktiskt inte vet vad som plågar henne.
Jaja, nu måste jag sluta skriva om just det! Knappt värt tiden. Nu vidare till te!
Datum: Slutet av november till (fyll i senare)
Sorter: Apelsin Saffran och Pepparkakste
Åsikter: För det första var butiksbiträdet lite tjurig, vilket OGILLADES. För det andra hjälpte hon mig välja två utmärkta teer. Eller, jag valde ju det ena helt själv medan hon föreslog det andra. Har dille på saffran just nu och vill ha det i ALLT (i skrivandets stund slås jag plötsligt av önskan efter kryddig parfym med ett stråk av saffran), så när jag såg ordet på andra sidan disken var det som bestämt innan jag ens luktat. Fanns enbart saffrans också men någon måtta får det ändå vara. Så - Apelsin Saffran var en garanterat hit. Måste aktivt hindra mig själv från att dricka det varje dag, så gott är det. Apelsinsmaken är verkligen hemlig och upplever att den i första hand tar udden av saffranet snarare än bidrar med någon större smak själv. Teet är svart i grunden, är smakrikt men inte så att det inte går att dricka till fika eller mat. UTSÖKT. Funderar på att rekommendera till syster. Pepparkaksteet hamnar lite i skymundan i jämförelse, men är faktiskt också väldigt gott. Jag bad om någonting som liknade den Chai Karamell som jag köpte förra gången, och tycker detta tillhör lite samma familj, utan det blommiga. Kan inte påstå att jag tycker att det smakar överdrivet som pepparkakor, men någonting lite kryddigt ligger över det. Svart i botten, ganska rökigt (vilket uppskattas), något vagt kardemumma-kaneligt kanske på gång. Tror det hade varit fint med tydlig kryddpepparsmak kanske.
