Om man inte vill läsa hela:
- Stacken, Annika Norlin
- Girl, Interrupted, Susanna Kaysen
- Sockerormen, Karin Smirnoff
- Omständigheter, Annie Ernaux
Och, dagens andra inlägg är en kort sammanfattning av det jag läst sen senast. Har kommit fram till att allt av John Ajvide Lindqvist efter Låt den rätte komma in är typ likvärdigt med sånt där grovt toaletterpapper som kostar typ fem kronor rullen. Jag tror att Lilla stjärna skulle kunna ha varit en bra film - alltså, om den omarbetats och gjorts mer effektiv - och att Vänligheten hade kunnat vara en bra bok om absolut allting var annorlunda. I alla fall -
Jag läste klart Annika Norlins Stacken runt jul och tror jag önskade mer av slutet. Önskade också mer för och av Sanne eller vad hon nu hette, som fick så väldigt mycket uppmärksamhet först och sedan liksom gled ur fokus. Kanske medvetet för att reflektera hennes roll i gruppen, men även det känns underligt i och med att hon faktiskt till slut öppnade sig för Låke. Ändå en fin bok. Relevant, väldigt i tiden och jag tror den reflekterar både en del svensk litteratur som kommit ut under de senaste åren (okej, jag tänker enbart på Jag for ner till bror och uppföljarna eftersom jag knappt läst svenska böcker de senaste kanske tio åren) och av Norlins författarskap (här inkluderar jag även sångtexter). Bra bra bra.
Sen läste jag Sockerormen av just Karin Smirnoff. Jag köpte pocketen för jag ville ha någonting att läsa efter Stacken. Eller förresten, däremellan kom en omläsning av Girl, Interrupted av Susanna Kaysen. Jag läste den som 17-18-åring (kanske för att jag redan då mådde mycket dåligt och sökte tröst/förståelse/ett bot mot ensamheten/en förklaring) och var väldigt rörd men kände nog inte igen mig i många av Kaysens upplevelser. Nu läste jag den under tågfärden mellan Linköping och Umeå, och herregud vad jag grät. Speciellt mot slutet där hon reflekterar över sin diagnos men också lägger fram vad DSM-3 säger om borderline. Jag har läst om det, jag har hört andra i min närhet säga att det verkar passa, jag vet vad det innefattar, men det var någonting annat att se det där, i kontrast mot hennes upplevelser, i kontrast mot hennes ifrågasättande av att det var diagnosen hon fick fastän mycket inte stämde in. För nästan allt stämde in på mig. Även vissa av de upplevelser hon beskriver känns för mig bekanta, speciellt den utförligt beskrivna stunden då hon blir så medveten om sin hand att hon plötsligt blir så rädd för det hon inte kan se eller känna, hennes skelett, att hon försöker ta sig in i handen med våld för att bekräfta att det faktiskt finns ben inom henne. Nu har jag ju inte upplevt exakt det, men det oerhörda känslan av att se på sig för länge i spegeln och plötsligt bli rädd för vem är det där, eller den gången jag grät och grät och grät i förtvivlan för att jag såg en bild på mig själv och genuint inte kände igen mig själv alls...den känslan finns. Lösningarna ser annorlunda ut - att först blinka sakta sakta i ett försök att bedöma om spegelbilden också blinkar, sedan att slå sig själv över käften och se en rodnad blossa upp - men jag tror att känslan är densamma. I alla fall. Sockerormen.
Jag fullkomligt slukade Jag for ner till bror med uppföljare, och jag har svårt att bestämma mig för ifall det var för att böckerna var bra eller bara liksom...som att lyssna på alldeles sjukt skvaller. Det är en grotesk berättelse som vecklas ut inför oss, med allt från incest till en kristen kult. Sockerormen är nästan värre, för den handlar om barn. Tre barn som allesammans är oturliga - huvudpersonen Agnes har en mentalsjuk mamma som aldrig ville ha henne och dessutom misshandlar henne både mentalt och fysiskt; Agnes bästa vän Kristians mamma är mycket sjuk och hans nya pappa är svår; deras nya vän Miika är finsk och har bara sin mamma som även hon blir mycket sjuk - och ovanpå detta en pedofil som utnyttjar dem. Alla barn i den här boken far illa ut - vänner, kusiner, småsyskon, de i pedofilens minnen, och de namnlösa. De enda som klarar sig undan är mobbarna som bara nämns i förbigående. Agnes är en fin berättare. Hon håller sig kortfattat och lägger bara fokus på det som är viktigt för henne. Mycket glider undan och förbi när vi ser saker från hennes perspektiv, hela år förlöper utan kommentar, det är så väldigt tydligt att hon är liten. Från födseln till tio-elva-tolv får vi följa henne, och även om hon svävar ut i barnslighet (som man ändå på något vis tar seriöst, för det är ju sant för henne) så litar man på henne. Hon är sann om sin mammas beteende, men styvpappan lyssnar inte, hennes mormor lyssnar inte.
Det är då här Frank dyker upp, som en vuxen som lyssnar, är snäll och öppen, och framförallt ser potentialen i både Agnes och Kristian, som är genuina musikaliska underbarn (Agnes: piano; Kristian; cello). Frank är en tidigare världskänd musiker som har flertalet kopplingar till de vuxna i "hans" barns liv. Kristian har han sexuellt antastat sedan innan Agnes kom in i bilden. Så småningom dras Miika in i det hela, först för att spela fiol i deras ensamble men sedan framförallt som tennisprotegé, naturligtvis med Frank som mentor och förbrytare även där. Intressant nog så rör han aldrig Agnes på det viset.
Det är en enda lång plåga, ärligt talat. Jag pratade med en kursare om den när jag var strax över halvvägs igenom och vågade inte riktigt säga att jag tycker den är bra efter att jag beskrivt historien. Men det gör jag. Jag tror jag dras till överdrifter, eller extrema exempel av företeelser som i verkliga livet ofta är nästan osynliga eller åtminsone ordentligt förklädda. Här har vi en överdrift: en berättelse om underliga, intelligenta, sorgsna barn som övergivits rejält av vuxenvärlden - lärare missförstår, föräldrar misshandlar, är sjuka, dör, trygga famnar som försvinner så tidigt att det är svårt för barnhjärnan att veta om den någonsin ens fanns - och om den som utnyttjar situationen på det grövsta, mest fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Man kan så lätt översätta det till flertalet mer eller mindre vardagliga situationer, och man kan också vältra sig i föraktet mot karaktären Frank, eller föreställda eller kända verkliga pedofiler, eller varför inte kyrkan, som lovar den vilsna vägledning men i det också binder hen till en förvriden verklighetsuppfattning.
Det ÄR en vidrig bok. Den är svårsmält och upprörande, ärlig och orädd i sina beskrivningar av hur ett barn möjligvis kan uppleva en våldtäkt, misskötsel och förvirring, och i Franks ofärtjänta självömkan. Karin Smirnoff skriver som Karin Smirnoff skriver, och det skapar en rytm som gör det svårt att befria sig från texten. Det ligger nära, efterhärmar tankegångar men också hur man minns, hur man upplever tal, hur man befinner sig i ögonblick, och framförallt kanske hur man glömmer eller förklarar bort eller ljuger för sig själv. För att göra saker lättare, eller för att låtsas att man inte gör fel.
Nästa bok! Jag skrev lite spontant upp mig för att delta i en bokklubb ledd av en människa jag av okända anledningar följer på Instagram, som jag trots allt hyser viss respekt för, i alla fall när det kommer till vad hon läser. Vår första text är Simple passion (på svenska, Sinnenas tid) av Annie Ernaux, vinnare av 2022s Nobelpris i, rimligtvis, litteratur. När jag var på biblioteket och letade tänkte jag, äsch, jag plöjer uppenbarligen igenom böcker på bara några dagar numera, så jag får väl låna något mer när jag ändå är här. Jag lästa första meningen på baksidan av Omständigheter och bestämde mig att japp, så får det bli. Denna lilla bok är en skildring av hur Ernaux som 23-åring gjorde en illegal abort och också nästintill dog till följd av detta (värt att notera: boken skrivs sådär trettio år senare). Jag har inte läst någonting av henne tidigare och hade inga riktiga förväntningar när jag började läsa. Det är en otrolig bok. Hon reflekterar inom parentes över det hon skriver, förklarar vad hon byggt texten kring (dagboksinlägg och almenacksanteckningar, minnesbilder som hon fokuserat så intensivt på att hon kan se det hela inför sig, de bilder traumat drar upp inför henne), uttrycker tvivel i skrivandets stund, förklarar kontext, ger iblick i hur hon ser på det hela nu, och så vidare. Återblicken i sig är någorlunda rättfram och man kan nästan peka ut vilka delar som har lämnat störst avtryck hos henne (föreställer man sig) utifrån vad som broderas ut och vad som hålls till enklare beskrivningar av omgivning, känslotillstånd, utseenden, det kroppsliga. Jag är inte riktigt klar än - ett tjugotal sidor återstår - men jag ville ändå få med den i det här ganska långa bokdagboksinlägget.
Glad att jag bara läst kvinnliga författare, men har lånat American Psycho så snart är det slut på det! Har några böcker jag vill läsa men vet inte hur lätt det är att få tag i dem på svenska ännu. Läser så mycket på engelska redan. Så. Det var väl det. Mycket att säga, men ganska lite substans. Drömde illa inatt och känner att det kanske rann över och färgade dagen lite. Trött. Nojjig över Glasgow-resan. Allt löser sig. Nu ska jag dricka varm choklad.
